lämna mig ifred
när jag flyttade till Göteborg för snart snart 1 år sedan gjorde jag det för att inget annat val fanns. och jag ville ju självklart ta chansen att börja ett nytt liv, träffa nya människor och mogna i min favoritstad. jag gjorde det också för att bevisa för både mig själv och för andra att jag inte är helt okapabel, att jag inte är fast i småstadssamhället jag kommer ifrån. det finns faktiskt annat än lilla Anderstorp. och jag måste säga att det aldrig var min mening att förlora kontakt med så många av mina dåvarande kompisar men de levde kvar i sin egen bubbla och jag kämpade som fan här borta. sen funkar telefoner på båda hållen också. många gånger har jag fört tankarna bort mot Anderstorp, jag har varit där så ofta jag kunnat och jag har skänkt tankar till de jag älskade mest. undrar vad de gör, om de mår bra och vad de har för tankar om framtiden. för jag har tänkt mig sömnlös på det och det skulle vara skönt att kunna bolla idéer med mina jämnåriga ibland. kanske är det trots allt mitt fel att det blivit som det blivit men jag tror knappast det ändå.
tiden jag haft här i Göteborg tills idag har varit så bra. i början kände jag mig så ensam. kände ingen. jobbade på ett jobb jag aldrig sysslat med innan och där jag inte kände en kotte. men på bara någon månad fick jag nya kompisar, trivdes alltmer på jobbet och hade upplevt de bästa festerna. i slutet av januari började jag dejta världens underbaraste kille och idag firar vi 4 månader. trodde aldrig jag skulle finna mitt livs kärlek här i storstaden. mitt liv har alltså uppgraderat sig en nivå här pga allt det här.
men jag visste att allt det här skulle slå tillbaka på mig från någon av de forna kompisarna hemifrån en vacker dag och jag hade rätt. en paralellklasskille hör av sig på Facebook av alla ställen och ger mig varningar som att "aldrig glömma vart jag kommer ifrån", att jag är en "småstadsjänta" och att jag "kommer stå själv i slutet". först blir jag skrämd, vad är det här får dåre som talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska tänka. sedan blir jag arg, vad fan har jag gjort er? var det ett svek att lämna hålan för något bättre? att min tillvaro också skulle ruttna bort i arbetslöshet och trisstess? för hade jag stannat hade det med stor sannolikhet blivit så. och det skulle aldrig falla mig in att glömma av vart jag kommer ifrån, jag tror mig inte vara något eller någon annan. för guds skull jag har ju familj och halva mitt liv därborta hur skulle jag kunna glömma?! och jag kan inte minnas att jag någonsin menat något annat. visst, Atorp är inte mitt favoritställe på jorden men gud vad jag uppskattar byn nu när jag inte bor där längre. Atorp är helt fantastiskt och jag älskar att få komma hem till huset, känna lugnet och stressa ner. jag skulle aldrig göra narr av min hemort, någonsin!
nu när jag klargjort det här så hoppas jag att jag aldrig mer behöver ursäkta mig för något jag aldrig ens gjort mig skyldig till. och till alla ni avundsjuka, sorgliga och nolifers eller vad fan ni nu har för problem så slösa inte er energi och tid på mig såvida ni inte har något bättre att komma med. snacka skit hur ni vill och förbanna mig hit och förbanna mig dit men JAG kommer inte "stå själv i slutet" (vilket jävla slut förresten?) utan det kommer bli ni, när alla har insett att byn inte är allt, när ni upptäckt att det finns miljarder av annat folk i världen ni kan umgås med och när ni fastnat så jävla djupt att ni aldrig kan ta er upp igen.
tack för att ni orkat läsa.
tiden jag haft här i Göteborg tills idag har varit så bra. i början kände jag mig så ensam. kände ingen. jobbade på ett jobb jag aldrig sysslat med innan och där jag inte kände en kotte. men på bara någon månad fick jag nya kompisar, trivdes alltmer på jobbet och hade upplevt de bästa festerna. i slutet av januari började jag dejta världens underbaraste kille och idag firar vi 4 månader. trodde aldrig jag skulle finna mitt livs kärlek här i storstaden. mitt liv har alltså uppgraderat sig en nivå här pga allt det här.
men jag visste att allt det här skulle slå tillbaka på mig från någon av de forna kompisarna hemifrån en vacker dag och jag hade rätt. en paralellklasskille hör av sig på Facebook av alla ställen och ger mig varningar som att "aldrig glömma vart jag kommer ifrån", att jag är en "småstadsjänta" och att jag "kommer stå själv i slutet". först blir jag skrämd, vad är det här får dåre som talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska tänka. sedan blir jag arg, vad fan har jag gjort er? var det ett svek att lämna hålan för något bättre? att min tillvaro också skulle ruttna bort i arbetslöshet och trisstess? för hade jag stannat hade det med stor sannolikhet blivit så. och det skulle aldrig falla mig in att glömma av vart jag kommer ifrån, jag tror mig inte vara något eller någon annan. för guds skull jag har ju familj och halva mitt liv därborta hur skulle jag kunna glömma?! och jag kan inte minnas att jag någonsin menat något annat. visst, Atorp är inte mitt favoritställe på jorden men gud vad jag uppskattar byn nu när jag inte bor där längre. Atorp är helt fantastiskt och jag älskar att få komma hem till huset, känna lugnet och stressa ner. jag skulle aldrig göra narr av min hemort, någonsin!
nu när jag klargjort det här så hoppas jag att jag aldrig mer behöver ursäkta mig för något jag aldrig ens gjort mig skyldig till. och till alla ni avundsjuka, sorgliga och nolifers eller vad fan ni nu har för problem så slösa inte er energi och tid på mig såvida ni inte har något bättre att komma med. snacka skit hur ni vill och förbanna mig hit och förbanna mig dit men JAG kommer inte "stå själv i slutet" (vilket jävla slut förresten?) utan det kommer bli ni, när alla har insett att byn inte är allt, när ni upptäckt att det finns miljarder av annat folk i världen ni kan umgås med och när ni fastnat så jävla djupt att ni aldrig kan ta er upp igen.
tack för att ni orkat läsa.
Kommentarer
Trackback
